Året började med min skadade häst, som blev bättre ena dagen och sedan sämre andra och åter igen bättre. Feldiagnoserad flera gånger och vi hittade alltid något nytt hos vetrinären, jag var förkrossad och livrädd för att förlora honom. Vilket skedde den 27 Maj då han samma vecka fick diagnosen kronisk hälta och kunde endast användas som promenadhäst. Skritta i skogen och gå som en tickande bomb att gå sönder när som helst, ville inte att han skulle genomgå samma smärta som när olyckan skedde året innan.

Vad som hände från början var att han fastnade med sin hov i en boxdörr när han skulle rulla sig. Den sommaren bodde jag i Skåne och arbetade för fälttävlansryttaren Anna Nilsson. Jag och Anna åkte då in akut och sydde ihop hans i princip uppskavda kronrand och gipsade. Vi blev hemskickade och med bra prognos, han skulle bli ridbar redan efter 3 veckor enligt vetrinären! Jag var lycklig över att det ändå hade gått så bra med tanke på vad som kunnat hänt...

Han blev inte bra, han fick 40 graders feber dagen efter av smärta. Som tur var hade Anna smärtstillande hemma som han fick. Han var fortfarande blockhalt efter 2 veckor, så då åkte jag in till vetrinären igen och röntgade och fick diagnosen hovbensfraktur som skulle ta ett halvår på box för att läka och då bestämde jag mig för att åka hem igen.

Tre månader på box, sedan återbesök hos vetrinären. Då tog vi nya plåtar och fick då reda på att den tidigare vetrinären sett fel. Vi gjorde nu en magnetröntgen och hittade ringkota, pålagringar och broskförbening. Han var inte lika halt så vi gjorde en chansning och ställde honom på lösdrift i ett halvår för att se ifall skadorna kunde läka ut och hålla.

Han blev faktiskt bra och jag fick rida igång honom, men det höll inte. Hur mycket tid och energi jag än la ner så blev han inte bra och det sårar mig än idag. Han hade behövt behandlas hela sitt liv och bara skrittat i skogen. En häst med hans kropp hade inte klarat det livet enligt vår vetrinär så vi fick ta det jobbiga beslutet, för Quilagos skull.